Lars påpekade för mig i fredags att jag inte skriver om honom i bloggen längre. Jag tänkte lite på det där och har kommit fram till att den där förälskelsen har gått över i förvånelse. Missförstå mig rätt, jag är fortfarande galet glad i Lars men ibland blir det liksom mer "öh, hur tänkte du här Lars?" Än som det var förr "åh, va gullig han är när han gör sååå". Åååå andra siiiidan... Jag tror inte Lars tycker det är lika charmerande att jag frågar vad han vill ha till middag innan han har ätit frukost eller att jag är helt inkosekvent på om han får gå in med skorna på eller inte. Eller hur långt in i lägenheten han får gå med de. Men MÅSTE du gå in med skorna? Men måste du gå in med skorna helt bort till badrummet? Men du ska ju ut igen du behöver ju inte ta av dig skorna då.
Men Lars brukar ringa mig och säga att han ringer mig sen. Eller så ringer han för att berätta att han inte hinner prata. Förresten så ringde han nu. För att fråga hur jag mår. "åh, va gullig han är när han gör sååå"