Enda busshistorien

Jag gillar att läsa Mariannes blogg som ofta kommer in på temat åka buss. Alltså Marianne har ingen blogg OM bussar men beskriver ofta insidenter PÅ bussar, samtal och annat som uspelar sig på den buss hon varje dag åker till jobbet med och åker hem igen med. När jag nu ska skriva detta inlägget är det inte utan att känna mig som en kopieringskatt (inbitna läsare ser humorn med mitt ordval). Jag åker faktiskt inte buss speciellt ofta. Dels för att jag nu mera har glädjen av att jobba nära min hemadress, (jag både jobbar och bor i samma gata faktiskt), dels för att jag nojar upp mig att jag kommer kräkas av åksjuka. Något som jag än så länge har klarat ganska bra, jag har bara haft en liten näraupplevelse på IKEAbussen, som slutade med att en likblek jag kastade sig ur bussen och, fint sagt, fick ut det jag skulle bakom en reklamskylt för IKEAresturangesn erbjudande om falafel. Bara det gör ju så man kan må illa. Tillbaka till tråden. Bussen.Jag åkte alltså då buss i lördags. Jag ska erkänna att jag tvekade, själv var jag lite dålig från fredagens fest och lördagsbuss med shoppingpåsar och barnvagnar och tonåringar är inte det jag längtade mest efter. Men kombinationen för lite kläder och för kallt väder gjorde att jag inte orkade gå. Så, bussen. Jag fick valet att åka baklänges eller stå. Dum som jag var valde jag att åka baklänges. Känslan av att "nu kräks jag snart" infann sig ungefär innan vi kommit till nästa stopp. I ett försök att konsentrera mig fångar jag upp rösten till en mycket sliten man. Jepp, en snabb blick och jag kan konstatera att han är en av våra utsatt i samhället. En narkoman. Efter ett tag i den här stan känner man igen de. Han pratar i alla fall med en mamma som sitter med sin son. Sonen är 7 månader svara hon artigt när han, som knarkar, frågar. Först frågar han artigt, sen kommer det som är så vackert. Han ger henne råd. Han vet vad han pratar om.
"Du måste hålla honom varm då blir han stark. Av kyla blir man svag. Av mänsklig varme menar jag", förklarar han sig. "Du är hans mamma, du måste hålla honom varm så kommer han bli stark och klara allt. Inte alla mammor klarar det. Men du kan klarar det. Du måste inse att du kommer riskera livet för honom och kanske gör en dag. Men om du håller honom varm kommer han inte gå fel väg. Inte alla mammor riskerar livet för sina barn."
Hon nickar och håller med.
Så ska hon gå av. Han hjälper till, flyttar sin cykel som står i vägen.
"Lycka till med livet", säger han. "Både ditt och hans."

Jag började nästan grina. Det har jag aldrig gjort på bussen innan.